Tiden bara springer iväg, eller så är det min "egen-tid" som minskat radikalt de senaste. Känns som att jag mest sitter i soffan och ammar hela dagarna.
Det är iof väldigt mysigt men ibland behöver jag komma ut och få lite luft, även om jag så bara tar vagnen till mamma å sitter där en stund innan jag går hem. Det räcker långt vill jag lova.

Tiden sedan förlossningen har varit bra. Han är hur snäll som helst och sover väldigt bra på nätterna. Jag är uppe en 2-3 gånger och ammar honom, ibland 20 minuter och ibland, om jag har otur, blir det 1,5 timme. I början somnade jag samtidigt som jag satt i sängen och ammade, nu har kroppen börjat vänja sig + att jag har min Iphone som håller mig vaken. Ja och sedan har vi börjat få rutin på nätterna så jag och Andreas har rätt bra koll på vilka tider som är mattider.

Det som är mest jobbigt är väl allt blod som kommer ut. Ingen har berättat att det är mycket blod och hur länge det kan hålla på. Dessutom var jag väldigt öm i början efter att jag sprack... nu är det bättre, gör inte lika ont.
Det andra som är jobbigt är att jag och Andreas inte får så mycket tid tillsammans. Vi hinner inte ens sitta och mysa framför en film längre, inte som förr iaf. Antar att det blir bättre när han blir lite större. Nu är man ju lite nervig och måste ha koll hela tiden. Trots allt så är han det finaste som finns!

"Egon" blev iaf en Elliot och snart är han 2 veckor!!
Tycker redan att han har vuxit jätte mycket.