Då är det lilla pyret redan över 3 veckor.
Tiden har gått så fort, jag hinner ju inte med någonting. I alla fall känns det inte så.
Jag försöker hinna med allt som jag gjorde innan jag ploppade ut lille Elliot men jag måste väl inse att det inte går. *suck*
Ibland känns det som att jag bor i soffan och jag får dåligt samvete, tom gråtattacker. Känner mig helt värdelös som inte hinner/orkar. Hur gjorde dom förr?!
Förr när det inte var lika jämställt som nu, när kvinnan skulle göra ALLT hemma.
Det undrar jag!

Iaf har jag varit ensam med Elliot i natt för Andreas är iväg med hemvärnet.
Jag hade ångest igår och var livrädd för natten som skulle komma men tack och lov har Elliot sovit väldigt bra trots magknip och hunger (vilket är svårt att undvika).

Allting blir mycket svårare när man är ensam och inte kan få hjälp.

Men ikväll kommer Andreas hem igen (hoppas jag!) och då kanske jag hinner med en dusch. *haha*